Rapport från: www.artrock.se

Publiken varierade från 20 åriga ynglingar till rockare i mera mogen ålder.
Nya videon "In The Shadow Of The Rainbow" visades några gånger, handling kretsar runt atomprovsprängningarna som ägde rum i de amerikanska öknarna. Soldater i vallgravar och Destiny klipp blandas med explosion och svampmoln efter atombomben, allt i en tidsenlig färgnyans.

Fyra låtar från nya plattan spelas. “Holy Man”, “Magic Forest”, “Flying Dutchman” och titelspåret “Future Of The Past”. Soundet mera vasst än på skivan, känslan av 70-talets Deep Purple och Black Sabbath görs sig påmind i en positiv bemärkelse, fast det numer kallas metal. Spelningen görs utan några större utsvävningar från originalen förutom i den avslutande låten ”Future Of The Past".

Ett kort men gott arbetspass med hårdrock som görs sig bra live.

Foto: Anneli Metal GBG

Det var ungefär 20 år sedan jag såg Destiny på scenen första gången. För 20 år sedan var den tunga metallen på väg in i en ny våg av popularitet och framgång. Vi stod på tröskeln till en tid då internationella megagrupper skulle bränna av sina rykande och dånande shower ungefär var 14:e dag på Skandinavium och Isstadion. Vi stod på tröskeln till en tid då metal, med ett l - från storstadsregionerna, inte från LKAB - skulle bli en stor svensk exportvara. Många grupper från det lilla Sverige skulle göra världsturnéer och tjäna hyfsat med pengar.

Vilka det skulle bli visade sig vara något av ett lotteri. Det var inte bara de absolut bästa, de mest talangfulla eller de mest dedikerade som lyckades. Då borde Destiny ha funnits med där. När många känner sig manade men få är kallade blir det ofta slumpen som avgör. Det band som var på rätt plats vid rätt tid, som förutom att vara talangfullt och dedikerat också hade lite tur, lyckades. Många andra, minst lika bra, försvann i glömskan. Det intressanta med Destiny är att de gjorde varken eller.

Det blev ingen världsturné. Men de försvann heller inte i glömskan. Med ett snitt på en platta vart femte år står de nu på scenen igen, med ännu en platta i ryggen. Premiär var det på "Sticky Fingers". Sticky Fingers, för er som inte vet, är en rockklubb i Götet. Svart och blänkande stål, infällda spots i taket - det här är en riktig rockklubb, en klubb av den sort som numera inte existerar i Stockholm längre. Kungliga huvudstaden får ursäkta, men Sveriges metal-stad nummer ett ligger i väster. I vimlet glimtar också kända ansikten från dagens och gårdagens Hårdrocksverige. Se där, gamle sångaren Zenny (Hansson sedermera Gram) med fru står och tar en öl i baren. Och där glider förre gitarristen John Prodén förbi.

Zenny & Nina Gram		John Prodén		Jörn Engström och Miia Trefil-Engström
Magnus Rosén		Patrik Ek		Snowy Shaw & Kristoffer Göbel

Det är tjockt med folk, ölen flödar, brudarna har korta kjolar, svarta kläder gäller för kvällen och en och annan Destiny t-shirt syns i vimlet. Kort sagt, här är stämningen den rätta. Klockan 23.00 tystnar DJ:n, som spelat metal från den närmast föregående 30-årsperioden i snart tre timmar. Eller också drunknar han - Destiny har gått på.

Scenen är ganska liten och de fem göteborgarna fyller verkligen upp den. Det lite originella med det nya millenniets sättning av Destiny är längden. Basen, Stefan Björnshög, är inte längre längst i bandet med sina dryga 1.90. Han hamrar nu fram sina taktfasta basslingor i skuggan av den väldige sångaren, Kristoffer Göbel. Mannen måste vara över två meter. Också de två gitarristerna är resliga gossar, Niclas Granath med det klassiska långa hårt flygande kring gitarrhalsen och Janne Ekberg med den nya, rakade metallooken.

Det ser bra ut. Det låter bra, men kanske viktigast det känns bra. Det är tjockt framför scenen, folk har kommit hit för Destinys skull, inte för att dricka öl, det är tydligt. Och trots att det alltså bara är Stefan som varit med sedan bandets begynnelse så ser det rutinerat och hemtamt ut. Den valpiga nervositet som brukar följa band med begränsad scenvana står ingenstans att se. När ljudkillen väl rattat in lite gitarrer också framstår bandet med hela sin kraft och styrka. Rök och ljus gör sitt till och det känns rock, mörkrock, igen. Det var länge sedan. Den nye frontmannen skojar och skämtar med publiken och låtsas inte om att han faktiskt gick på dagis då Destiny scendebuterade på 20 år sedan. Det funkar. Det funkar riktigt bra. Publiken är med på noterna. Fyra raska nummer och så är man framme vid finalen - ett releaseparty ska fungera som en teaser - inte som ett avslöjande av hela repertoaren. Future of the Past hamrar ut genom PA:t, tung, mäktig, ödesmättad. Händerna vevar i luften och röken driver ner från scenen. Jubel i salongen, och så är det över. Publiken kräver mera, men takljuset och DJ:n får dem att ge upp. De fem långa mörkrockarna banar sig vägen genom publiken, händer trycks, ryggar dunkas. De har gått hem ikväll.

Välkomna tillbaka Destiny - vi har saknat er!

Johan Holm

Foto: Anneli Metal GBG

Johan Holm var chefredaktör för pop och rocktidningen Rocket på åttiotalet och före det chefredaktör på kultförklarade fanzinet The Hammer. Han har också målat alla omslag till Heavy Loads album såväl som till Destinys fjärde album, The Undiscovered Country.